Hem

Flytten blev ett helvete för Lisa

Första skoldagen blev jag ”testad” genom att de slängde mina skor i papperskorgen. Jag blev såklart ledsen, men försökte att inte bry mig, jag var ny och de ville säkert bara ”testa” mig. Men ”testerna” slutade inte, utan de blev bara värre. I sexan skulle det komma fler elever till klassen från byarna runt om. Då trodde jag och mamma att allt skulle bli bättre.

Men vi hade fel... Allting blev bara värre.

En gång förstörde någon min blåa jacka genom att hälla olja på den, någon la använt snorpapper i min jackficka, jag fick min stol förstörd, teckningar som jag hade gjort blev utsuddade och ihopknövlade, jag fick mitt skåp insparkat och en gång blev jag fälld så att jag hamnade på kryckor i två veckor.

Allt detta och mycket mer hände genom åren. Min första skoldag i nian började med att någon slängde en sten i huvudet på mig. Då kände jag att jag inte orkade mer, de hade inte gett mig en chans att visa vem jag var när jag började på skolan, så varför skulle de ge mig det sista året?

Allt var hopplöst, jag ville inte leva längre

Dagen innan jag skulle börja nian hade jag fått ett hotbrev hem i brevlådan, men mamma tyckte inte att jag skulle behöva se något sånt. Jag var tillräckligt nervös och orolig som det var, så hon gömde det. Och det tycker jag var bra för annars hade jag inte vågat gå till skolan igen och försöka få kontakt med min klass, vilket ändå inte gick, men jag försökte.

Det som var värst under de här åren var att jag under hela tiden försökte få hjälp av mina lärare och skolkuratorn för att få stopp på det hela. Men de trodde bara att jag hittade på allt för att få uppmärksamhet, varenda gång fick jag höra: ”Du hörde fel”, ”det var inte menat till dig” och ”nej du hittar på allt”. Kuratorn berättade allt jag sa till henne för mina lärare. Vissa av mina lärare dumförklarade mig också och sa att jag aldrig skulle komma in på gymnasiet, de sa att jag skulle in på en särskola.

Men jag kämpade mig igenom det jobbiga och klarade mina betyg så att jag kom in på en friskola i en annan stad.
Idag mår jag mycket bättre både psykiskt och fysiskt, jag umgås med mina vänner och med min pojkvän. Men jag vet att vissa sår aldrig kommer att läka, jag har svårt att lita på vuxna än idag och jag är fortfarande rädd för att möta någon från samhället jag bodde i förut.

 

SKOLAN SÄGER: Ensam men inte utfryst
I sitt yttrande till BEO menar företrädare för skolan att Lisa utsatts för enstaka kränkningar och varit ensam, men att hon inte varit utfryst. De menar också att de utrett dessa kränkningar och när det varit möjligt även åtgärdat dem. De har också vidtagit åtgärder på organisations-, grupp- och individnivå. Några av de åtgärder de beskriver är att de regelbundet arbetat med värdegrundsfrågor, att de haft elevvårdskonferenser och upprättat åtgärdsprogram. I nian fick Lisa också en personlig assistent som följde henne under dagen. Hotbreven utreddes av polisen.

BEO BEDÖMER: Lisa kränkt
Lisa har varit utsatt för kränkningar. Eftersom skolan under lång tid känt till att Lisa känt sig kränkt borde de ha haft ett kraftfullt förebyggande arbete, men det har saknats konkreta probleminriktade förebyggande insatser. Enligt rektorn så har inga elever sagt sig känna till kränkningarna, eller sagt sig vara skyldiga till kränkningar. Därför anser skolan att Lisa inte varit mobbad eller utfryst. Samtidigt anser de att hon varit utanför och att hon inte mår bra. Därför borde skolan ha gjort en grundligare utredning. De insatser som skolan gjort har främst varit inriktade mot att ge Lisa stöd för att hon mått dåligt, inte syftat till att förhindra fortsatta kränkningar. BEO kräver skadestånd från skolans huvudman.